Gamla Radiostyrningar del 1 uppdat 2013

Mina och kanske dina radiostyrningar genom tiden del 1

För många av oss äldre modellflygare var möjligheten att styra modellen i lufthavet bara en dröm som kanske få av oss trodde vi skulle kunna någon gång få förverkliga.
Denna artikel tar sin början i ett Sverige där hantverksskickligheten var stor hos gemene man.
Det var vanligt att på många sätt båda träna och bättra på denna förmåga att skapa med händerna.

Detta var också en epok i Sverige där inte tekniken riktigt gjort sitt intåg i vårt samhälle, det fanns ingen TV, inga datorer.
Det var i mitten på femtiotalet som jag för första gången hörde talas om Radio kontroll och då kunde se bilder i på dessa ”apparater” framförallt Amerikanska men även Engelska tidningar.

Denna artikel ska utan att på något sätt göra anspråk på att vara heltäckande men ändå spegla vad som har skett med utvecklingen av våra radiostyrningar under åren som har gått.
Att ens försöka att presentera alla de olika fabrikaten låter sig inte göras, utan jag måste tyvärr göra ett personligt urval.

Det jag främst kommer att publicera är radiostyrningar som jag på ett eller annat sätt kommit i kontakt med, skulle då den radiostyrning som du en gång var i kontakt med saknas i min artikel, ta det då som en uppmaning att själv skriva ner dina egna upplevelser om just din radiostyrning i en egen artikel.
En sökning på nätet av det svenskaste som finns när det gäller just radiostyrning, nämligen Telepilot, ger för sökaren ett mycket nedslående svar från internetsökningen, en enda träff.
Just det här dåliga resultatet och min egen erfarenhet, tog jag som en utmaning för att åtminstone försöka att till viss del dokumentera en del av den svenska radiostyrningens historia.

Jag börjar denna resa tillbaka ca 50 år i tiden med att presentera dåtidens radioanläggningar, det var endast (1) en kanals radio som gällde, av naturliga skäl var det sidorodret som hedrades med denna enda funktion.
Ingen motorkontroll inget höljdroderkontroll och naturligtvis inga skevroder.
All styrning sker med en enda kanal!

Det gällde att modellen var intrimmad både i motorflykt och i glidflykt, en stallande modell gick att kompensera genom kraftiga sidoroderutslag men en modell som tryckte, var inget att göra åt, bara stå och vänta på smällen!
Motortiden kunde styras genom att anpassa bränslemängden men annars fanns inga motorkontroller utan det var fullgas som gällde.
Vi flög oftast med modeller med en spännvidd på ca 1,5 meter, med en motor på ca 1,0 – 2,5 kubik oftast diesel motorer.
Radioutrustningen var tung och krävde ganska stora modeller för att kunna flyga, flygningen gick av naturliga skäl oftast ganska högt och då var det en fördel med stora modeller, dom var mycket lättare att se..

Störningar på detta för radiostyrning anvisade 27 mhz bandet var mycket vanliga och tyvärr var inte de första anläggningarna byggda med selektiva mottagare utan principen var mera en ” bandräfsa” som tog emot allt.
Det stora gissel för oss som flög på denna tiden var dessa dyra anodbatterier, batterier på spänningar runt 70 – 120 volt som krävdes för radiorören.
Det var dyra batterier och livslängden upplevdes som mycket kort. Tyvärr fanns dessa anodbatterier inte bara i sändaren utan även i de första radiomottagarna, för radiokontroll.

Min egna första radiostyrning,
Byggde jag själv redan år 1956, detta var en enrörs återkopplad mottagare som tyvärr aldrig fungerade, med en längre räckvidd än 2 meter. Den första fungerande radiostyrning jag såg, presenterades av ett gäng engelsmän som flygits hit från England till ett arrangemang på gärdet i Stockholm, jag tror det var Modellsportens dag?, året var nog 1956?.

Dessa engelsmän flög då med en radiostyrning ED Boomerang, med en markbunden sändare som vägde ca 5 – 10 kilo, försedd med en kvartvågsantenn ca 2,5 meter hög. All manövrering av denna enkanalare sker med hjälp av en tryckströmbrytare som såg ut ungefär som en strömbrytare för en vanlig säng lampa.
På denna tiden krävdes att man skulle anmäla innehavet av sändaren till televerket och fick också både tillstånd och en liten avgift för som det då kallades ”Tillstånd att inneha radiosändare”. Det förpliktigade innehavaren av tillståndet att kunna kontrollera sin sändare vad beträffar att den låg rätt i frekvens och att den inte sände ut oönskade övertoner!

   
 radio_ed_boomerang
ED Boomerang sändare med mycket lång antenn. 2,5 meter.
Jag såg den första gångemn på gärder i Stockholm, två engelska gentlemän, flög med denna radio..

Tele Controll och Telepilot med Erik Berglund från Insjön.

Ryktet var sant och år 1957 var den första svensktillverkade radiostyrningen ett faktum.
Sändaren bestod av en ”matlådebaserat” ytterhölje, antal kanaler var en (1), frekvensen var mer eller mindre hela 27 Mhz bandet
(kristallstyrning användes inte då) och moduleringen var AM eller (antikmodulation).

Denna enda radiokanal manövrerades med ett ”servo” kallat gyro.
Både sändare och mottagare var försedda med både anod och glödströmsbatteri och båda enheterna var bestyckade med radiorör.
Men denna till synes ouppnåliga drömmen att få styra själv sin egen modell, kunde för min egen del relativt snabbt realiseras.

Men denna dröm krävde en heroisk insats, en hel sommar som rensare av grönsaker hos en trädgårdsmästare i Skövde och inte ens denna
insats var nog jag fick också med stort vemod sälja mina slalomskidor av märket Limex och en bur med två undulater..
Jag kan än i dag känna den glädje jag upplevde när paket med Telepiloten anlände från Insjön till posten i Skövde. Jag kan försäkra att det var
med lätta steg eller rättare sagt med cykelns hjälp som detta åtråvärda paket löstes ut och avhämtades på ovannämnda poststation.
Erik och hans far, deltog alltid i RC tävlingarna i RC klassen bara sidoroder.
radio_telepilot_gammalPÅ bild ovanför en riktigt gammal Telepilot, sändare..

Detta var min första fungerande radio, en radioanläggning som var försedd med både glödström och anodströmsbatterier i både mottagare och i sändare.
Både dessa enheter var bestyckade med radiorör.
Visst var det redan på den tiden en stor kostnad med att ersätta både glödströms och anodbatterier med jämna mellanrum i sändare och mottagare.
Trots att dessa anläggningar fungerade riktigt skapligt dock inte jämt så var ändå en dröm uppfylld att kunna styra modellen om än bara med en enda kanal.

radiot_telepilot_sandare100PÅ bild telepilots första sändare, själva elektroniken.

Trots en hyfsad tillförlitlighet skulle det vara mer eller mindre självmord att flyga med en modell som saknade ägarens namn adress och telefonnummer,
för tog inte batteriet slut så hände andra missöden i luften, så själva kontrollen med radion, var absolut ingen självklarhet.

Enkanalaren med ENDAST kontroll av sidoroder, krävde att modellen var intrimmad i både motor och glidflykt före den första flygningen.
Motorn saknade trottel (varvtalsreglering och avstängning) och höjdroder fanns naturligtvis inte..
Hela mottagare enheten med både glöd och anodbatteri var naturligtvis mycket tungt och krävde följaktligen en ganska stor modell för att kunna bära
all denna tunga utrustning.

radio_telepilot_sandare         

 Telepilots nya sändare omkring 1956 -58.   Hela mottagarenheten  längre ner på sidan , men fortfarande användes gyro som roder mekanism.

Telepilot Transflex
Redan efter ett par år kunde Erik Berglund presentera en transistoriserad en-kanalsmottagare” Transflex”, denna mottagare var för oss dåtida modellflygare lite av en sensation, nu krävdes bara ett par små batteri i modellen, vikten sjönk dramatiskt och den förbättrade funktionen ökade på ett mycket märkbart sätt.
Tonreflex mottagare syns här under..

telepilot.mottagare12

Här under presenteras ett litet urval av gummimotordrivna rodermekanismer för enkanalare, samtliga dessa mekanismer (Hick hack) var behäftade med ett problem om vibrations nivån var för hög i modellen kunde reläet som skulle sköta roderutslaget bringas i svängning och detta löste då ut alla kraft i gummimotorn.
Jag glömmer aldrig det ljudet som uppstod när man kastade i väg modellen och samtidigt kunde se att sidoroder gick fram och tillbaka för att sedan avstanna helt!
Med hela rodermekanismen försatt ur spel, så var det bara att slänga sig upp på cykel och försöka att följa modellens flykt i det blå.
Var och en förstår kanske hur viktigt det var att ha en lapp med namn och adress fastsatt på flygplanet.
Funktionen var ett tryck på sändaren gav tex vänster roder, två tryck gav höger roder, men först passerades vänster roder och sedan höger roder. Denna typ av rodermekanism utvecklades på många olika sätt för att kunna öka antalet överförda funktioner. Hela denna utveckling bestod av mer och mer komplicerade mekaniska skapelser en del med så avancerade funktioner att man nästa krävde telegrafi kunnighet för att kunna styra modellen.

radio_telepilot_gyro1

Gyrot var ett sinnrikt sätt att manövrera ett (1) roder eller rättare sagt sidoroder. Denna rodermekanism bestod av en elmotor arbetande på 3 volt spänning med en liten mekanism som bestod av en slunga som kastade ut vikter, ju högre hastighet ju längre ut kastades dessa vikter ut. I slutändan gav då motor full fart roder åt ett håll och ej aktiv motor roder år andra hållet, detta andra hållet åstadkoms genom att ett gummiband eller en liten dragfjäder utgjorde kraften.
Flygning rakt fram sker genom att gyrot pulsa’s ut att stå och pendla i mittläge.
Ventilgummit användes för att kopla in stötstången mot gyrot.

radio_telepilot_ton-flex,mot1

 Telepilot rörbestyckade mottagare, strömförsörjdes med både anod och glödströmsbatteri.

radio_telepilot_tonreflexTelepilot ton-refleksmottagare

Detta var den första mottagaren från Telecontrol i Insjön i Dalarna, tillverkad av Erik Göte Berglund. Hurvida detta är en egen konstruktion
eller en annan licens tillverkad konstruktion det vet jag inte med säkerhet.
Klart är i alla fall att detta var den första Svenska radiostyrningen jag kom i kontakt med. Både sändare och mottagare var bestyckade med radiorör och
krävde därför både glödströmsbatteri och anodbatteri i både sändare och mottagare. Dessutom krävdes det batterier för rodermekanismen gyrot, som
drevs på 2 st 1,5 volts batterier om jag minns rätt.
Jag hittar tyvärr ingen bra bild på denna mottagare Transflex, men till det yttre var de helt lik den rörbestyckade mottagare under texten.
Lite senare kommer en heltransistoriserad mottagare Transflex från Insjön,.

 Modell Hick hack
En av de typisk dåtida gummi motor drivna rodermekanism för en kanalare.
Jag har tyvärr ingen bra bild på denna gamla mekanism.

Hick hack var ett stort gissel som mekanism, den var gummimotordriven och ordentligt osäker i sin funktion.
Ibland orsakade motorns vibrationer at hela gångtiden på dett uppvevade gummibandet löstes ut och man var helt utan
kontrollmöjligheter och fick se modellen flyga friflyckt, så snabbt iväg på cykel eller moppen och jaga i fatt den.

  Kinnematic rodermekanism, saknar tyvärr bild

Kinnematic var ett mekaniskt rodersystem med upp till sju funktioner, detta rodersystem kunde känna skillnad mellan långa och korta pulser,
det kunde se ut så här; en kort och en lång puls gav vänster sida, två korta pulser gav höger sida, två korta och en lång puls gav höjdroder, två långa och
en kort gav dykroder, tre långa gav full gas och två korta och tre långa gav tomgång.
Det var vanligt att försöka lösa problemen med mekaniska lösningar på den tiden,  då var inte elekroniken vad den är i dag..

Kinnematatic var avsedd för båt, men jag vet flera flygare som inte kunde mostå möjligheten till flera kanaler att styra och som installerade denna mekanism i flygplan.
Där kan prata om att flyga radio, det gällde att hålla alla dessa kombinationer i huvudet medans man flög!
I stället för att öka antalet överförda kanaler så försökte man att med den enda överförda kanalen få så många funktioner som möjligt.

radio_telep_b_box

Telepilots batteribox såg ut som mottagarens med ungefär samma anslutningskontakt, även måtten var ganska identiska.
radio_telepilot_ton-flex,mot1 Trans – Flex mottagare

Men utvecklingen går ju framåt så ganska snart kunde Telecontrol presentera en heltransistoriserad mottagare Trans- Flex. ( söker med ljus och lykta efter bilder
på denna mottagare både exteriör och interiör).
Vad kanske många av er läsare inte vet är att Göte Berglund var en mycket aktiv modellflygare och tillika konstruktör av modellflygplan.
Vi som har varit med ett tag glömmer väl aldrig modellen Viking, en lågvingad konstruktion som Erik blev Europamästare nere i Zaarbrucken i slutet på femtiotalet, en modell
som flygmässing håller än femtio år senare.
Målsättningen är att någon gång, skriva en separat artikel om Telecontrol och Erik Berglund, därför avslutar jag berättelsen om Telecontrol här.

Read anläggningar

Read anläggningen kom i början på sextiotalet till Sverige och gav oss modellflygare första gången flera kanaler att tillgå.
Detta var på sin tid en mer eller mindre revolution, istället för en enda kanal att styra med fanns nu möjlighet att styra både sidoroder, höjdroder, skevroder och trottel.
För varje kanalpar dvs två kanaler gick åt till sidoroder och 2 kanaler till höjdroder osv fanns en typ liten strömbrytare med mittläge.
Denna brytares påverkan gav fulla utslag åt valfritt håll, små roder utslag kunde genereras genom att pulsa ut detta roder.
Anläggningarna var oftast INTE kristallstyrda utan man fick flyga en i taget.
På den tiden gällde alltid 27 Mhz bandet för all radiostyrning, detta var ju då som nu ett EMV band eller på svenska en sopsäck för icke önskad radioutsändning.
Där det fanns massor av HF-ungnar demitriapparater osv.
Alla med den egenskapen att dom kunde störa oss, eller störa ner oss!

radio_controlare

Vad vore naturligare än att börja med att presentera en Controlaire readanläggning tillverkad i USA i början på sextiotalet.
Denna anläggning fanns både som på bilden i 6 kanalsutförande och som 10 kanals utförande. På de tiden räknade vi kanaler lite annorlunda, varje kanal som
vi i dag benämner som en kanal räknades då som två kanaler.
Men först kanske några ord om Read. Detta var absolut ingen digitalanläggning utan en helt analog anläggning där valet av överförd kanal mellan sändare och mottagare
utgjordes av olika toner för de olika kanalerna. En helt analog anläggning med en tonsändare och en mottagare med en tondekoder.
Tyvärr var det ofta så att dessa toner behövde justeras för att anläggningen skulle fungera.
Titta på de blå trimpotensiometrarna på kretskortet till höger ovanför, en potensiometer för varje kanal, kanal 1 trimpotensiometer 1 och 2 kanal 2 trimpotensiometer
3 och 4 osv.
Varje kanalpar har en strömbrytare, en strömbrytare för roder vänster respektive höger och med ett mittläge.
Varje gång denna strömbrytare fördes ut från sitt mittläge gav detta fullt utslag på denna kanal.
Kanalerna var inte sins mellan simultana utan man fick först ge tex vänster sida och pulsa ut denna signal, för att mellan pulserna pulsa ut höjdroder, dock aldrig samtidig.
Radiostyrning’s sändare var i sverige utförd på 27 mhz bandet mig veterligen saknade samtliga dessa read-anläggningar kristallstyrning.
Men de var däremot transistoriserade och använde ett enda batteri som karftkälla. Controlaire använde ett stort 9 volts laddbart batteri, syns längst ner på den
översta högra bilden.
Spolen på sändare-antennen är en sk förlängningspole för att elektroniskt förlänga antennen.

radio_controlare_servo

Controlaire servo med linjär gång. Detta är den enda bild jag får fram..
På denna tid var det mera en regel än ett undantag att servo var linjära, i servot fanns en elmotor med växellåda, en potensiometer och en massa kulor som utgjorde lageryta för den linjära armen.
På bild också , Controlaire mottagare.
Detta var på denna tiden en mycket liten och lätt mottagare, vikten var ca xx gram.

deac_cell

Spänningsförsörjningen utgjordes oftast av laddningsbara Deac celler.

Detta var laddbara NiCd celler oftast på 225 ma och upp till 500 ma alltid med mittuttag på accen för att strömförsörja servo som jobbade på 2,4 volt. Laddarna på den tiden var oftast eller rättare sagt alltid undermåliga och det var nog lite si och så med laddningen av dessa accar.
Naturligtvis bidrog detta till att sänka ner tillförlitligheten ganska ordentligt på hela anläggningen.

radio_controllare_enk

 Controlaire enkanalare

Annars var räckvidd även med dagens mått helt normal.
Vad många kanske inte kände till är att Controlaire även gjorde en ren enkanalare.
Detta var ingen readanläggning utan jämförbar i funktion med Telepilot. Oftast försedd med en Hick Hack mekanism som servo.

F&M electronic inc så var namnet på den i USA tillverkade readanläggningen som var mycket populär i Sverige under 60 talet.
På bilden visas en 10 kanalsanläggning.
De flesta radioanläggningarna kom från USA på den tiden, med när sedan Asien började att producera radiostyrningar till ett
mycket lågt pris föll de flesta Amerikanska tillverkarna ut ur marknaden en efter en. Dom klarade helt enkelt inte konkurrensen
från Japaner och andra asiater.Mottagarna för readanläggningar var relativt stora, men observera detta var i stort sett bara mottagare med en tondekoder.
Inga som helst förstärkare för servo fanns i dessa mottagare. Samtliga mottagare var uppbyggda på diskreta komponenter.

f&m_reciver
                         Tidstypisk readmottagare. F&M mottagare

f&Mtransmitter

  Sändare 10 kanaler F&M, Hercules, fanna även en F&M Matador radio..

Proline fanns det ett Amerikanskt företag som gjorde en 5 kanalare kallad Cadet  fanns i Phoenix Arizona.

Detta var ytterligare en Amerikansk anläggning som då ansågs ha en mycket hög klass,och följaktligen kostade en massa pengar.
Allt detta ändrades när de första radioanläggningarna kom från Asien..
Ägare Arne Nohlberg
proline2


I nästa avsnitt nummer två kommer vi att titta lite mera på andra frekventa radiostyrningar på den tiden och komma in på de första digitala radiostyrningarna.

Mina eller dina radiostyrningar del 2

Arne Nohlberg 2013 12 rev 2016 12

 

Annonser