Min första radiostyrning inhandlades redan år 1959, men egentligen så började mitt modellflygare intresse långt före detta årtal.
Till julen 1951 så var det absolut mest önskade julklappen, ett modelllflygplan, tyvärr är detta segelflygplan inte dokumenterat varken vad gäller bild eller namn, men jag kommer ihåg att det var en mindre segelmodell klädd i svart japanpapper.
Hela denna julhelg byggde min far upp detta flygplan med stor möda, för så här i efterhand så kan man absolut inte påstå att min fader var det minsta intresserad av modellflyg.
Efter en lång helg for så fadern iväg till jobbet , efter att han taget ett löfte från mig att inte ge sig ut och kasta med den där modellen, detta lovade jag, men lyckades tyvärr inte följa.
Så redan när fadern lämnade gården stod jag i dörren klar att prova denna nya skapelse, pang! Så låg det en hög med stickor och strån framför mig och faderns kommentar när han kom hem från jobbet var ” köp aldrig sån skit mera till pojken”.
Nåväl en liten krach kunde inte bryta mitt intresse utan jag anmälde mig snabbt till Gamla skolans modellflyggrupp i Skövde, där vaktmästare John Andersson var ledare.
På grund av min låga ålder fick jag de första åren mer eller mindre helt ägna mig åt att sopa golvet och kunde då naturligtvis insupa modellflygs atmosfären så att säga på första parkett.
Men redan efter ett par år så byggde jag KSAK,s Vargen och flög ganska framgångsrikt med denna modell.
John Andersson var tidigt engagerad i politiska uppdrag och var kanske med handen på hjärtat inte så där våldsamt intresserad av modellflyg längre.
Så redan i 12 -13 års åldern fick jag förtroendet att vikariera för John när han inte kunde leda modellflygsgrupperna som på den tiden höll till i källaren på gamla skolan i Skövde.
Vid 15 års ålder tog jag helt över sysslan som byggledare och höll sedan på i många år att utbilda blivande modellflygare så tusentals ungdomar har passerat genom mina modellflygsgrupper, ett litet antal är fortfarande aktiva modellflygare.
Samtidigt hade ett stort intresse för modellmotorer seglat upp och en första motor i begagnat skick ED Bee, en 1 kubiks diesel motor var inköpt för den stora summan då, 10 kronor.
Eftter ett tröstlöst vevande så startar äntligen denna motor på vår toalett och sprutar ner hela toaletten till min moders förtvivlan. Användningen av just toaletten vid starten av motorn, måste ses med den bakgrunden att det faktisk var många grader kallt ute just då!
Vintertid fann vi användning för våra modellmotorer genom att bygga isslädar som kördes runt på isen med en förankring i en polstav.
Både enmedars (svåra att få till) och två medars isslädar byggdes och kördes.
Waf 1 motorn , som synes mycket väl använd.
Vi är nu framme vid år 1953 och när motorn väl hade startat upp så byggdes en is släde som kördes mycket frekvent med polstav på nyplogade isar runt Skövde.
År 1954 så kom linflyget in i mitt liv och detta med linkontroll skulle sedan följa mig fram till den första radiostyrningen införskaffades.
Vi var ett litet gäng modellflygare Ingemar Hedergård Kenneth Wahlström och jag som flög på Helenaskolans skolgård i Skövde, ja i stort sett varje dag flög vi lina utom när det var som kallast på vintern.
Vi flög Vespus, Getingen, Stunty, Thunderbird och många andra linmodeller, just då var min favoritmotor Waf 1, en 1 kubiks dieselmotor, en motor som då kostade ny 44,50 en fantastisk summa på den tiden, denna motor finns forfarande i min ägo.
ED Bee 1 kubiks dieselmotor.
Men samtidigt fanns ett stort intresse för att flyga utan lina, jag byggde tidigt en Hail Shot och satte i min Waf 1 i denna modell och flög en hel sommar med denna ytterst fina F modell.
På hösten tröttnade jag på denna utmärkta F modell och byggde om stabben till en bra linkontrollmodell, även denna modell flög mycket fint.
Taifun Hurricane välkänd linkontrollmotor på 1,5 kubik.
Även rena segelmodeller såsom Taurus, Sappo, Cumulus, Bantam och många andra växte fram under mina egna händer och flögs med framgång.
På den tiden fanns ett litet äldre gäng modellflygare som till och från flög i Skövde med radiostyrda modeller, dessa flygare var Karl Erik Andersson, (Gunnar Pettersson från Tibro) och Rune Johansson, men dessa äldre herrar behandlades med stor vördsamhet av oss yngre modellflygare och det var bara på håll vi med stora ögon beundrade deras framfart med radiostyrda en kanals modeller.
Under vintern 1958 /59 så införskaffades en en Vagabond RC modell från Sven E Truedsson i Malmö, denna modell byggdes upp och kläddes naturligtvis som andra modeller på den tiden med Shaponsiden.
Under våren och sommaren 1959 så rensade jag rovor hos en trädgårdsmästare i Skövde för att spara ihop pengar till den första radiostyrningen, men inte ens ett flitigt rensande i långa trädgårdssängar med rovor och andra grönsaker räckte till för att införskaffa den åtråvärda radiostyrningen, utan jag tvingades försälja ett par slalomskidor och två undulater samtidigt.
Ett ansökan skickades in till post och telestyrelsen och ett intyg om tillstånd för innehav av radiosändare kom på posten. Det var noga med att ha detta intyg på den tiden.
Telepilot mottagare.
Radiostyrningen Telepilot beställdes och anlände en dag till posten i Skövde, det var den första varianten av Telepilots anläggning, med både Anod och glödströmsbatteri i både sändare och mottagare.
Batteribox Telepilot.
Bara en batteri uppsättning kostade mycket pengar för en 15 årig pojke, på den tiden..
Men jag ska kanske inte förtränga att jag en period före Telepilotens ankomst laborerat mycket med en hembyggd radio, men lyckades ej få till en acceptabel räckvidd på denna anlägning.
Denna telepilotanläggning finns beskriven mera ingående under artikel Gamla radiostyrningar.
Men klar är att den hade en kanal som påverkade sidorodret och var ej kristallstyrd utan tog upp en stor del av det tilldelade 27 Mhz bandet som vi var anvisade att använda, med andra ord det gick bara att flyga en i taget.
Nåväl, vi är nu framme vid hösten 1957 och jag var nyss inflyttad på Blåbärsstigen i Skövde, jag var klar med att göra den första flygningen, modellen och tillbehör släpades ner till ett stort gärde nedanför där jag bodde, här skulle flygas.
Men till min stora förvåning upptäcket jag när motorn var startad och radion var kontrollerad att jag inte kunde räcka över den breda kroppen på Vagabond med mina ganska små händer, för att markstarta var inte tänkbart på ett ojämt gärde.
Men då kom jag att tänka på att grannpojken som var i min ålder och var betydligt större än jag och borde ha större händer!
En snabb kontakt med grannens pojk visade att jag hade rätt, han nådde fint över Vagabonds kropp.
Efter en omfattande instruktion följde grannpojken med för att flyga min Vagabond, trots att han inte hade något intresse för modellflyg alls, detta mynnade ut i att jag varje gång flygningen skulle ske, var tvungen att muta honom med en chokladkaka för att få till nödvändig assistans vid handkastandet av modellen.
Varje gång jag ringde på hos grannen så kom alltid frågan” Har du med dig chokladkakan, Arne?”.
Men efter ett tag så började jag flyga på K3 heden i Skövde och där träffade jag en legendarisk modellflygare Rune Johansson numer boende i Tidaholm , fortfarande mycket aktiv och ändå + 70 år.
Rune var alltid regementsenligt klädd på den tiden i basker, så han fick ett smeknam då och kallades allmänt ”baskern” eller ”baskerrune”.
Rune var och är en källa till kunskap och en ytterst noggrann modellbyggare.
Med på denna K3 heden på denna tid fanns också Micronic skapare Gerhard Westerberg, som jag har skrivit om i min artikel om ”Gamla radiostyrningar.”
Fortfarande hade jag problem med den stora eller breda kroppen på min Vagabond, trots att välvilliga kamrater bistod med handkast var det rätt handicappat att inte kunna kasta sin egna modell.
Så jag byggde en kopia mer eller mindre på Vagabond med samma spännvidd men med betydligt smalare kropp och något mindre korda, denna modell kallades Komet och flög nästan bättre än Vagabonden gjorde.
Komet RC 1961
Naturligtvis fanns det många andra modeller avsedda för en kanals radiostyrning, tex Radio Cub, Viking, Skyscooter och många andra modeller.
År 1960 Bildes så Skövde Modellflygklubb, av Ingemar Hedergård (Ardala) , (Kenneth Wahlström numer boende i Hallstahammar) och undertecknad.
Vi var ett gäng som flög mycket intensivt med våra enkanals radiostyrningar, alla av märke Telepilot .
Men låt mig ännu en gång anknyta till Modellen Vagabond, denna var konstruerad av Rolf Dilot och tillverkad av
S E Truedssons modellflygsindustri i Malmö.
Förutom att den hade en riktigt bred kropp så var det en hyfsad modell att börja flyga med.
Normalt flögs den med motorer (ofta dieselmotor) på mellan 1,5 till 2,5 kubik centimers slagvolym.
På den tiden var en motor på 2,5 kubik en riktigt stor motor, de största tillgängliga i handel var om jag minns rätt Webra Bully 3,5 kubik, ett monster i storlek, då!
Detta låter konstigt, men tänk på att i avsaknad av annat roder är sidoroder, så skulle modellen trimmas in genom att glidflygas före start utan motor.
Rätt intrimmad skulle den med motorn stiga svagt tills bränslet tog slut och sedan glidflygas ner till startplatsen.
Efter några års kämpande med enkanalsradio så införskaffades en galloping Ghost. läs mera om denna skitradio i artikel Gamla radiostyrningar.
Men nästa variant var en Controllare sexkanals radio med möjlighet att styra (ej proportionellt men ändå styra)
både sidoroder höjdroder och motorkontroll.
Denna radio flögs till en början i Carl Goldbergs Falcon 56, vilken modell vilka möjligheter till flygning, trots att
Controlaire,n var en Reedanlaggning som bara medgav fulla utslag och mindre utslag fick då pulsas ut med de vipporna som utgorde styrningen på radion.
Controlaire på bilden en sexkanalssändare.
Efter ytterligare några år med en frekvent tävlande i RC III och i RC 5 klassen var det dags att ta steget rakt ut och
anskaffa en proportionalanläggning, på den tiden var en sådan radio mycket dyr så jag beslöt att bygga en radiostyrning själv.
Sändaren på mitt hembyggda radiostyrning , med den egna frekvensen runt 40 MHZ!
Mitt yrke var ju på tiden elektronik så egentligen var kanske inte steget så stort att bygga min egen radio.
Men då fanns ingen egentliga intergrerade kretsar utan allt byggdes upp med diskreta komponenter såsom
transistorer motstånd och condensatorer.
Naturligtvis var radion kristallstyrd och som byggare valde jag själv min frekvens, jag besööt att lägga mig på runt 40 Mhz och var mycket nöjd med denna frekvens helt utan störningar.
Men jag glömmer aldrig ett SM i radiosegel i Norrköping där förbundet för första gången hade ställt till arrangörens förfogande en frekvenscanner, hur den stackars funktionären som skötte sändareutlämning försökte pejla in min sändare. För naturligvis var jag tvungen att ange en frekvens i min tävlingsanmälan och hade också märkningen för just denna frekvens på sändaren.
Ja, detta är ju preskiberat i dag..
Nu i början på 1960 talet tävlade vi intensivt med våra radiostyrda modeller, på den tiden var Tibro MFK stora när det gäller tävlingsverksamheten så under ett par år flög vi eller tävlade för Tibro MFK.
Vi åkte runt ett gäng från Tibro MFK och tävlade i en radie på ca 60 mil från Tibro, både vinter och sommar, i gamla dåliga bilar som oftast saknade vinterdäck, dubbar var inte ens uppfunnet då!.
En ny gren såg dagens ljus i Sverige radostyrda segelflygplan, detta hängde jag naturligtvis på och en Amigo införskaffades och lämplig startmetod var i början springstart, men denna startmetod ledsnade vi snart på
och det första gummirepet var ett faktum, under ett flertal år var jag mycket aktiv som tävlande i RC segel
och flög som exempel Ållebergspokalen 10 gånger och vann också denna tävling med ett startfält på mera än
130 personer.
Många olika modeller provades som exempel, Amigo Björn, Cirrus, LS 1 och många andra riktigt hyfsade segelmodeller.
Den allra första SM tävlingen i vad som nu kallas F3B-T hölls på Axvalla hed, men skulle egentligen avgöras en dag på Axvalla hed och en dag på Hanget uppe på Ålleberg, men den alltid lika besvärliga ansvarige för hanget Ålleberg
Stålfors la sig emot användningen av Ålleberg, så i stället flögs två dagar på Axvalla hed med ett stort samkväm på stadshotellet i Skara på kvällen.
Jag slutade som tvåa i tävlingen. Men borde ha vunnit om jag kunnat reglerna för tävlingen bättre.
Så här var det:
För att jag skulle komma på andra plats var skåningen som konkurerade med mig tvungen att flyga fullt och landa mitt i landningscirkel.
Det blåste småspik upp till 10 msek.
Skåningen band på ett stort antal lednycklar för att få upp vikten på modellen, detta var helt emot reglerna, inga lösa tyngder fick anbringas på modellen.
Om detta blev jag medveten några år senare, det var dags då!.
Så rent moraliskt så vann jag tävlingen men resultatmässigt blev jag tvåa.
Nu med en riktigt radio i handen så började jag också flyga i klassen multi, klassen kalldes så för att vi hade alla roder tillgängliga på våra motormodeller och nu var motorstorleken oftast i 40 eller 60 storlek.
Jag flög ganska mycket med både en Vega och en Curare och några andra så kallade multimodeller.
Curare i 60 storlek.
Nu kunde man styra helt proportionellt skevroder, höjdroder.sidroder och motorkontroll, modellerna hade en toppfart på ca 150 – 200 km.
Vägde oftast runt 3 – 4 kilo.
var oftast försedda med glasfiberkroppar men även byggda kroppar var vanligt, vingarna var oftast skurna i frigolit och plankade med balsa eller mycket tunn plywood, men även byggda vingar fanns frekvent.
Modellflyget var i slutet på 1960 talet en mycket stor hobby i Sverige, ute på tävlingarna fanns ett stort antal flygare.
Vi åkte som exempel år efter år mitt i smällkalla vintern upp till Leksand och flög RC III tävlingen Dalahästen på
Molnbyggdens is utanför Leksand.
Vi åkte upp i en gammal sliten WW 1200 med bara sommardäck och en enorm stor låda på taket med alla modellerna i, det var tider det.
År 1971 började jag de första trevande stegen för att flyga modellhelikopter, om detta har jag skrivet på denna webbsite förut..
Arne Nohlberg 2009 08 05
